Det här är en väldigt partiskt liten recension av helgen.
Det är helt enkelt min känsla av det.
Strålande sol och värme. Festival stämning i hela staden. Fjortisar med jeansshorts så små att halva rumpan stack ut och barnfamiljer med neonfärgade öronkåpor på sina barn. Röklukt, varmhud och snabbmats os svävade i luften för att bli allt starkare allt längre festivalen pågick.
Jag kände mig hemma direkt. Som en gammal vän jag återtagit kontakten med. Samtidigt som jag kände mig vilsen. För ingen av fjortisarna skrek åt mig när vi skulle till campingen, ingen av dem små log under sin lugg med alkoholblöta ögon. Nej just det jag hade visst blivit stor. Det var annorlunda att inte dela tält med mina vänner och festa tills solen stiger över campingen.
Fast som jag njöt av att ÄNTLIGEN ha en festival i stan! Att få sova i sin egen säng, traska ner till fes-tivalen och gå hem när man känner för det.
Helt underbart.
Första dagarna jobbade jag dagtid och var på festivalen om kvällarna och ja jag var nog inte piggast i stan efter för få timmars sömn, men det var det värt.
Onsdagen inledde i solsken med en mjukstarts kväll. Första akten blev en svettig Tinie Tempah på scen i en fuck-yeah konstert som följdes Flogging Molly som en riktigt kul och jädra svängig nyhet för mig och avslutade med Chris Cornell jag bara hört lite av genom P som är en hängivet fan. Riktigt bra!
Dag ett var en bra dag att reka området på, ganska litet men funkade bra! Det jag är van vid festival är att man kan gå från olika akter och kolla om man tröttnar på en finns alltid en annan. Här spelades akterna en och en även om det var på olika scener som körde de aldrig samma tid. Vilket var ganska skönt det med, då hann man se allt man ville!
På torsdagen gick jag på ledigt efter fyra och var vansinnigt trött, men vad gör väl de om hundra år?
Bara att njuta så länge det varar! En aning stressigt men hann med Weeping Willows på den lite mysigare Teaterscenen som bör bokas för lugnare band som just Weeping då den har sittplatser. För den mest hängivna finns det rum för att stå längst fram. Innan Weeping fick jag bli lokalkänids i när VF intervjuade mig och vad jag såg fram emot. Såklart var det Kent och TSOOL. Torsdagens höjdpunkt var TSOOL. De ska enligt rykten lägga av. Vilket jag tror på när jag ser det.
(ja soundrtacks sista TURNÉ sa jag faktiskt)
Svag musik hörs. Endast Ebbot äntrar scenen, svänger benen lite i luften och plinkar några ackord på en gitarr. JUBEL!! Endast Ebbot kan göra en sådan entré. Som vanligt kaftanklädd och skäggig. Ebbot är och TSOOL är verkligen tryggt. Som att komma hem. Jag vet inte hur många gånger jag har sett dom. Bästa spelningarna har varit de mindre på nöjesfabriken och första gången jag såg dom, på Arvikafestivalen, när de fick hela publikhavet att sätta sig ner och Ebbot vandrar ut i publiken.
Torsdagen visade också upp ett galet röjigt Hank 3 och en överskattad Thåström. Som det gamla-låtar-fan jag är var hans ljusshow bättre än hans egna show. Långtradigt.
Så kom fredagen. Den fredagen jag väntat på sedan jag hörde att de skulle komma till PIP. För det första var jag ledig, fick sova mig lite piggare. Ett gäng möttes upp för förfest med rosébubbel och jordgubbar. Cigariller i väskan och längtan i bröstet, kvällen kunde inte kännas bättre. Vi äntrade till Melissa Horn i hällregn, men det gjorde faktiskt INGENTING! Den stämningen man möttes av då var oslagbar och så höll hela fredagen i sig för min del. Iklädd sin poncho så klarade man sig fint i regnet.
Jonathan Johansson höll sina förväntningar och levererade. När han var klar gick vi mot ölområdet och fyllde på med lite gott och sedan dansade jag och P in till de andra framför Kapten Röd. En kapten jag har svårt för på radion, men OJ vilket drag han bjöd på och faktiskt så tyckte jag han levererade bättre än Timbuktu som spelade på lördagen även om det också var bra. Kanske var det bara fredagsstämningen som gjorde att det blev så, men så var upplevelsen. Han kände av publiken bra och levererade det vi ville ha.
Efter att kaptenen lämnat scenen stod jag och P kvar i en timme för att invänta det jag väntat på så länge. På scenen bredvid gasade Familjen på och jag lyssnade men kan inte uttala mig så mycket om den då jag mest fokuserade på kommande spelning 23.30.
Ett stort tygskynke täckte scenen. Skuggor från personer som gick runt och kanske till och med huvudpersonerna skymtades mot duken.
23.30 gick det första tonerna av Klåparen och en fyrkant i skynket drogs ner och där stod dom i en liten kub. Ett rum med cementliknande väggar som påminde om en sliten replokal/garage. Väggarna var täckta med fotografier.
KENT hade gått på och rysningarna som gick genom min kropp var obeskrivliga. Tilläggas bör att jag stod nästintill LÄNGTS FRAM.
Jag har sett Kent både en och två och tre och jag vet inte hur många gånger men aldrig haft den äran att stå längst fram.
En och en halvtimme kunde gärna ha varit tre. Jag var i eufori när Mannen i den vita hatten avslutade spelningen i ett konfetti regn. Tårarna och allt det andra hade genomsköljt mig under en och en halvtimme.
Alltså musiken, texterna och känslan de ger, jag kan inte förstå hur man INTE kan tycka de är bäst. Men alla är vi olika.
Jag kunde gå hem och skippa lördagen, jag hade fått det jag ville. Jag var lika euforisk när jag gick och la mig som när jag vaknade.
Lördagen.
Det är här min partiska bild kommer.
Timbuktu levererade och var bra även om Kapten Röd slog honom lite faktiskt. Äh vi hoppar direkt till headlinern för kvällen; Winnerbäck.
Jag har ALLTID gillat Winnerbäck och jag gör det än. Som ni förstå är KENT så mycket bättre i mina ögon. Även om de är ganska ojämförbara. Helt olika.
Båda är grymma på texter. Fast också på helt olika sätt.
De ska helt enkelt skiljas åt och göra SIN grej.
Det tråkiga är att det känns som Winnerbäck antingen blivit överkörd eller fått hybris. Han körde bildspel/filmer på stora snygga skärmar. Men NEJ NEJ NEJ. Winnerbäck bär inte upp det. Han ska vara enkel. Sedan har man bytt ut Hovet mot mer än halva Hellacopters. SKITKUL att få se dom igen, absolut, jag skrek mer på Nicke än Larsa liksom, men även där. Nej Winnerbäck bär inte upp tokrockiga soloriff. Summan är att Hellacopters var bättre än Winnerbäck. Typ.
Från att ha stått långt fram i Winnebäckhavet gick jag bak till P och vi drog vidare till öltältet där P dansade i extas till den grad att han stukade foten.
Inget kan jämföras med Kent. Ingenting någonsin.
Nu vill jag bara ha mer.
Jocke Berg har passerat Pär Moberg på min frikorts lista.
e.
